Bor i ett enkelt hus på den franska landsbygden. Om dagarna cyklar jag bort till le chai, vingården, och pysslar med förberedelser inför den stundande skörden. Om kvällarna dricker jag vin och kryper ner i en säng. Svårare än så är det inte, och jag mår fantastiskt bra just nu.
Gör vad ni vill! Vad som helst, det är ball :)
…vill jag bara tvinga ALLA att lyssna på den musiken jag själv lyssnar på just för stunden och känna så som jag känner när jag hör den. Ibland får jag en stark önskan att det gick att göra så, men det är ju en helt befängd tanke…
Helt sjukt…
Den senaste veckan har dumpstringen kommit igång igen. I våras blev det rätt ofta, i sommar blev det i princip ingenting så det känns schysst att dyka tillbaka ner i containern. De senaste dagarna har jag inte bara räddat massa fin, livsgivande mat för eget bruk, utan även invigt två vänner i denna roliga, nyttiga och insiktsgivande sysselsättningen.
För mig är containerdykandet lite av ett beroende. Dels beroendet av att sänka matkostnaderna, som uppstår när man vänjer sig vid att det inte kostar nåt att äta. Dels suget, lockelsen att dyka ner och göra något som är lite tabu, lite sunkigt, olagligt och gottgörande. Sporten i det hela liksom. Det är en väldigt skön känsla att öppna locket och lysa ner bland det somliga kallar sopor, och inse att att det är fullt ätbar mat som ligger där bland plast och kartong. God mat. Jag blir glad när jag kravlar runt där nere och hittar låda efter låda med grönsaker, mjölk, ägg, bröd… Gratis mat till mig och mina vänner! Samtidigt blir jag varje gång lite upprörd, arg över att det ska behöva vara på det viset. I mitt idealsamhälle förekommer inte dumpstring, inte såhär. I den drömmen är folk medvetna om de resurser som krävs för att framställa mat och få den hem till skafferiet. Man visar respekt för det som har odlats och tar hänsyn till miljön genom att inte överproducera, inte överkonsumera. Men eftersom gemene man slött accepterar att det konsumeras för mycket och att en del av det som produceras blir över, för bekvämlighetens skull, så är jag stolt över att vara en av dem som hittar andra människors överflöd och använder det som bara några få verkar ha vett att ta hand om.
Jag har hopp. Hopp om att mitt liv ska kunna innehålla något mer än vad de flesta människor vågar se, vågar erkänna. Jag stöter på inspiration titt som tätt nu, bland vänner och på annat håll. Varje dag tycks komma med en slags stillsam, harmonisk lycka. En ren lycka.
Men samtidigt finns där en liten antydan till oro, en skugga av osäkerhet. Osäkerhet inför den närmaste framtiden. Även om jag i många avseenden har blivit upplyst så finns det fortfarande kvar spår av rädsla för att ta klivet mot något nytt eller annorlunda. Jag vet ännu inte riktigt vart jag ska ta det där steget, vilket fönster jag ska kliva genom och sväva iväg, men oavsett vilket så är det troligt att jag stöter på problem, ord som försöker säga till mig att använda dörren istället. Tyvärr vet jag, att trots att jag har fått se mycket av vad som egentligen är av värde och mening i livet, vad som är sant och rent, så finns det kvar små plantor av de frön som det normativa samhället har planterat hos mig genom min uppväxt – hos oss alla genom hela våra liv.
De fröna har genom våra uppväxter växt till plantor som påstår att man ska vara på ett visst sätt, göra vissa saker. De viskar att somliga saker är helt omöjliga, eller att de inte är viktiga och bara är slöseri med tid. De gömmer undan alla de tusentals stigar som slingrar sig in genom skogarna och ut bland kullarna, och visar bara några simpla vägar som vid en första titt kan verka lockande och givande, men som sällan har hjälpt en människa finna sann lycka.
De blommor och löv jag har mött under min senaste resa talar med helt andra ord. De döljer inga stigar; bara man är uppmärksam och medveten så låter de en se allt som finns att se. De talar bara ren sanning, förklarar hur den äkta lyckan kan se ut, den rena kärleken.
Det finns nog fortfarande krafter som försöker plantera orena, oäkta frön, men jag är vaksam nu, och bannar dem från min jord om jag kan. Tyvärr finns det plantor kvar sedan gammalt, och vissa av dem är oerhört svåra att bli av med, för de är ihärdiga som ogräs. Även om jag nog fått bort de allra flesta av dem så finns det alltid någon enstaka kvar, som riskerar att sprida sig igen.
Men jag ska bekämpa dem, ta överhanden, och låta mina vackraste blommor och örter föröka sig fritt i min trädgård. Luften de andas ska bli klar, och jag kommer få allt lättare att glömma hur de växterna såg ut som bara visade samma upptrampade vägar för alla, de som en gång spreds i mitt trädgårdsland av den kollektiva viljan vi kallar samhället…
Mina frön ska vara rena, och med bladen på de gröna växterna ska jag tala om livet. Likväl ska jag lyssna när de talar med mig om det, och göra allt för att förstå deras språk – jag vill växa som de växer och se det de ser, så som de ser det…
Attendez la créme! 